Denna avhandling handlar om den läroprocess genom vilken elevskap, en särskild form av normalitet, formas inom ramen för den svenska skolan.
Den svenska skolan ska, enligt de nationella styrdokumenten präglas av demokratiska principer och respekt för individen. Elevsocialisation sker då, som
avhandlingen belyser, idealt genom "vänlig maktutövning". Detta förutsätter elever som är benägna att auktorisera lärares maktutövning, tar ansvar och anpassar sig till de normer som råder. Genom den vänliga styrningen leds eleven
mot att tillägna sig ett visst vetande för hur en elev ska uttrycka "sig själv" som person, både språkligt och i handling och hantera den mångfald av samtidiga relationer som råder i skolan.
Elevskapet handlar också om att göra sig tillgänglig för såväl introspektion, som inspektion av "seende" professionella personer. Skapandet av eleven är en komplex socialisations- och normaliseringsprocess och
huruvida eleven bemästrar detta eller inte mäts i termer av elevens mognad och i vilken utsträckning eleven är "sig själv". Maktutövningen är därför vänlig också
genom att omsorg om elevens bästa står i förgrunden, ett omsorgsanspråk som formuleras i en diskursiv växelverkan mellan skolans professionella socialisatörer och dominanta diskurser i samhället kring barn, föräldrar och skolan "idag". Det etnografiska materialet bygger huvudsakligen på fältarbete i en förskoleklass
och en klass i skolår fem, i två olika svenska skolor under perioden augusti 1999 till juni 2002.