Hur gick det till när namnet blev en vara i svensk litterär offentlighet? I "'Hvad gör väl namnet?' Anonymitet och varumärkesbyggande i svensk litteraturkritik 1820 1850" avtäcker Åsa Arping ett litterärt medielandskap som för en nutida betraktare ter sig både välbekant och främmande. I det tidigare misskända 1840-talet finner hon en avgörande strukturomvandling, där såväl medier som kritiker- och författarroll genomgick betydande omstöpningar, och där den hårdnande konkurrensen utmynnade i både sekteristiska fejder och kreativa växelbruk. Författarna huserade i tidningarnas följetongsavdelningar lika ofta som recensenterna lånade ur den skönlitterära verktygslådan. Anonym publicering och redaktionell enighet utmanades alltmer av ett individuellt imageskapande.
Utifrån exempel som Wendela Hebbe, Oscar Patric Sturtzenbecher och Johan Peter Theorell utreder Arping nya relationer mellan en snabbt växande marknad och dess diversearbetande aktörer. Men hon för också fram det anonyma kollektivet och den halvoffentliga manuskriptkulturen som fortsatt väsentliga röster i tidens litterära debatt.
Åsa Arping (f. 1968) är docent i litteraturvetenskap och universitetslektor vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, Göteborgs universitet. Hon disputerade 2002 på avhandlingen "Den anspråksfulla blygsamheten. Auktoritet och genus i 1830-talets svenska romandebatt", hon har varit redaktör för "Kvinnovetenskaplig tidskrift" och ingick i redaktionen för senaste upplagan av "Litteraturens historia i Sverige" (2009).