Den här boken om Gabriella börjar när hon vid två års ålder till slut kommer hem från ett barnsjukhus i Wien och slutar när hon fyller arton. Tio av dessa år bor vi i Wien och sex i Sverige, i den västgötska metropolen Järpås. Hennes liv innehåller dramatiska, livshotande, episoder och ett ständigt beroende av i princip välmenande men i praktiken svårnavigerade byråkratier.
I en tidigare bok, Sommaren med Gabriella i parken, berättade jag om Gabriellas första två år, som hon huvudsakligen tillbringade på intensivvårdsavdelningen på barnsjukhuset Preyer'sches Kinderspital i Wien, och som utmynnade i läkarnas fråga om maskinen skulle stängas av. Det var dramatiska år men beslutet blev att Gabriella måste få leva och utvecklas efter sina egna förutsättningar.
Livet med Bella, som vi kallar henne, är långt ifrån bara drama och besvär. Hon är ett glatt och positivt barn trots eller tack vare sina mentala och fysiska begränsningar och för mig, sin åldrande far, berättaren, är hon en person för vilken allt kan medges och bekännas, särskilt åldersadekvata tillkortakommanden, som annars tillhör det som jag försöker dölja. Som grädde på moset gillar Bella att jag sjunger, vilket ingen annan gör, då det är superfalskt.
Det här är berättelsen om Bellas liv som det kom att bli.