"Jag hade levat som den förlorade sonen och hade som han kommit i nöd. Men när jag likt honom sökte mig hem igen var fadern borta."
Efter många år i Amerika har Gunnar Hòve återvänt till hembygden, trött på sitt materialistiska och innehållslösa liv. Han tycker att han förlorat den himmelske Fadern, den gode och tröstande hjälparen som han hade en gång och behöver nu när han är gammal och ensam. Också den jordike fadern är borta, fädernesgården är såld och familjen skingrad. Brodern Pål blir den som till sist ger honom ro och sinnesfrid genom sin tro på kärleken som den segrande livsmakten.
Översättning: Lars Andersson.

Trots det till synes opportuna hos Garborg i förhållandet till vår samtid med tanke på den nyandlighet som sägs prägla 1980-talet så finns det hos honom ett allvar som överskrider alla trender och stämmer till eftertanke i en tid där det är mindre populärt med en kollektivt eller samhälleligt baserad moral, och där en lyckoinriktad och självbespeglande individualism tycks vara den giltiga. En brist på Garborgskt allvar som vid närmare eftertanke är ett rätt skrämmande symptom.
Stefan Skogelin i Bonniers Litterära Magasin 1985