Antonio Gamoneda har en ovanlig position i den moderna spanskspråkiga poesin, älskad av ständigt nya generationer läsare, prisad och beundrad av kritiker och kollegor. Och samtidigt en särling, autodidakt, utanför varje strömning och utan egentliga efterföljare. Han är en motståndets poet, inte bara därför att han blev till och mognade som diktare i hemlighet under och i kamp mot Francos diktatur. När Spanien kröp ur förtrycket efter Francos död, kunde spanjorerna förfärade spegla sin övervunna belägenhet i Gamonedas obönhörliga långdikt Beskrivning av lögnen (1977). Men hans motstånds är långt ifrån bara politiskt, det gäller också alla försök att sammanfatta och reducera poesin till artefakt, kommunikation, föremål, mening eller till och med till litteratur. För Gamoneda är poesin alltid annan och mer. Dikterna i Köldens bok (Libro del frio, första gången utgiven 1992, sedan flera gånger bearbetad) är lätta att läsa men svåra att tala om. På frågan ”vad boken handlar om?” kan man kanske svara ”förlust”, ”åtrå”, ”ljuset”, ”minnet”, ”döden”… Men det enda riktiga svaret är – ”det vet du när du har läst boken. Och kommer att få ompröva var gång du läser den på nytt”.