Första boken i den hyllade Benfica-trilogin

»Antunes har ännu inte fått Nobelpriset. Men det är hög tid.« | Claes Wahlin, Aftonbladet

»En av världens främsta prosaförfattare.« | Mats Gellerfelt, SvD

»En författare som har full kontroll över varje aspekt av sin enorma talang.» | The Observer

De växte upp tillsammans på en lantegendom i Lissabonstadsdelen Benfica; godsägarens sonson och gårdskarlens pojke. När de möts tjugofem år senare är rollerna ombytta. Tjänstefolkets son är domare och förhör sin barndomsvän, på goda grunder misstänkt för att ha tillhört en militant vänstergrupp som utfört terrorattentat. Under förhören väcks barndomsminnen hos båda. Domaren slits mellan sina lojaliteter. Ska han hjälpa vännen att fly från Portugal eller ska han locka honom i en fälla? Så småningom inser de att de båda bara är brickor i ett större spel.
Betraktelse över själens passioner är den fristående första delen i António Lobo Antunes hyllade »Benfica-trilogi «. Lika mycket en suggestiv thriller om terrorism som en uppgörelse på prosa med både Portugals fascistiska förflutna och med falska romantiska föreställningar om revolutionen. I översättning av Marianne Eyre och med ett nyskrivet förord av Anders Cullhed, professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.

ANTÓNIO LOBO ANTUNES [f. 1942] deltog som militärläkare i Portugals krig i Angola. Efter hemkomsten till Lissabon började han skriva romaner, som ofta är ett slags uppgörelser med Portugals koloniala och fascistiska förflutna. Med sin särpräglade stil, en sällsynt explosiv variant av »medvetandeström«, räknas Antunes till Europas mest betydande romanförfattare. »Benfica-trilogin« - Betraktelse över själens passioner, Tingens naturliga ordning och Carlos Gardels död - hör till hans mest omtalade böcker.


»Lobo Antunes hör till de av världens nu levande författare som kommer att betyda allra mest i framtiden.« | Harold Bloom

»Conrads och Faulkners arvtagare.« | George Steiner

»En av världens skickligaste psykologiska karaktärstecknare, oavsett språkområde.« | The New Yorker