När Hasse, som Boel känt i nästan ett år och planerar att resa till Cornwall med, gör sig oanträffbar frågar hon om Caroline vill bli hennes ressällskap i stället. Det vill hon. Caroline är tacksam över att få lämna landet och slippa ifrån sin brors ständiga telefonsamtal och krav på henne. De har återupptagit kontakten efter trettio år, något som Caroline ångrar när hon inser att han behöver mer hjälp än hon kan ge honom.


Boel har varit i Cornwall förut och nu ser hon fram emot att få visa upp det för Caroline. Behagliga vandringar, trivsamt boende på pubar i små byar som de passerar, en vecka då vänskapen från förra sommaren ska få en chans att djupna.




Men ingenting blir som de förväntat sig, och hemma händer saker som förändrar allt.




Såren som aldrig läker är en berättelse om att ha och inte ha, om att vilja men inte våga. Om ord som inte kan tas tillbaka, avstånd som inte kan överbryggas. Och om att komma för sent.