Min mamma, Annika Pleijel, var en helt vanlig människa. Hon var inte med om några stora och omvälvande händelser, och utförde inga märkvärdiga storverk. Men hon var en person som arbetade mycket med sig själv och sin relation till Gud, och därför kunde hon också ge mycket glädje och tröst till andra. De storverk hon gjorde var i det lilla, i personliga möten med människor som behövde någon som lyssnade, och kunde dela med sig av sina erfarenheter. För mig var hon som Muminmamman: vänlig och trygg, alltid beredd att lyssna och ge ord av tröst och uppmuntran till dem som behövde det. Det här är berättelsen om hennes livsvandring med Gud.