Det finns ingen politisk teori om förhållandet mellan kvinnor och män. Den måste utvecklas särskilt. Det svåra är maktfrågan, manligt eller kvinnligt tolkningsföreträde till vad som är viktigt och värdefullt i samhället, dvs. den egna gruppen. Uppdelningen i privat och offentligt är inadekvat när det gäller familjen som institution. Är kvinnor i länder där staten verkligen inte lägger sig i, där kvinnor gifter sig tidigt och föder tretton barn, ”fria”?

Kvinnorörelsens ständiga motsättning, likhet och särart, arv eller miljö, är ett villospår som understryker kvinnornas underläge. Man har i den teoretiska genusforskningen flytt in i denna motsättning undan maktfrågan. I queerteorin upplöser man t o m könsidentiteten: det finns inga grupper bara individer, alltså finns inget maktproblem mellan grupperna. Postmoder-nismens yttersta tes att det inte finns någon social verklighet utanför texterna underminerar också feministiska forskningsresultat. Kapitlet ”Damen utan underkropp” visar att vi saknar kvinnliga källor till hur kvinnor uppfattade sexualiteten före 1900-talet. Den har genom årtu-senden formats i det manliga medvetandet som gäller för kvinnor också idag.

Kvinnorörelsen har utvecklats i två vågor. Den första nådde sin höjdpunkt med införandet av kvinnlig rösträtt. Sedan följde en nedgångsperiod med botten på 1950-talet. En andra våg började växa fram på 1960-talet med hemmafruinstitutionens nedmontering som mål. Troligen har vi en vågdal framför oss. En gissning är att sexualitet kommer att vara i centrum i nästa växande våg.