Boken handlar om barn som har sjunkit ner i en svart förtvivlan och känslokyla som nästan helt har uppslukat dem. De framlever sina liv helt avskärmade från det levande sällskap som ger tillvaron dess mening. Det är barn som varit utsatta för psykisk eller fysisk misshandel eller som till följd av en särskild sårbarhet handikappats svårt av lindrigare trauman.

Författaren knyter samman den psykoanalytiska teorin sådan den utvecklats av Klein, Bion, Tustin och Winnicott med gripande berättelser om psykoterapi med dessa barn.

Att terapeuten serverar dessa barn slående tolkningar och förklaringar tjänar inte mycket till. Den klassiska psykoanalysen, som sätter insikten i centrum och betonar vikten av att häva bortträngningen av det förflutna för att åstadkomma förändring, fungerar inte här. Svårt traumatiserade barn behöver snarare lära sig att glömma det som hänt. Först då blir det möjligt att väcka hoppet att en förändring faktiskt är möjlig och att det finns ett liv, en framtid också för dem.

Författaren diskuterar också överensstämmelser och meningsskiljaktigheter mellan de biologiska respektive psykoanalytiska teorierna om autism. Hon menar att det är fullt möjligt att förena ett objektrelationsperspektiv med ett resonemang om medfödda egenskaper.

Översättning Per Rundgren