Norsjömålet är den variant av Skelleftemålet som talas i Norsjö kommun i norra Västerbotten. Det är en dialekt med många ålderdomliga drag i såväl ljudlära som formlära. Den avviker starkt från riksspråket och är därför tämligen svårbegriplig för den oinvigde. I dag är den dessvärre på väg att dö ut, eftersom de yngre invånarna i Norsjö vanligen inte behärskar den. De talar i stället en utjämnad regional dialekt där de mest särpräglade nordvästerbottniska dragen har ersatts av sina riksspråkliga motsvarigheter. Syftet med Anna Westerbergs studie har varit att följa denna utjämningsprocess i Norsjömålet från de äldsta ljudupptagningarna fram till nutid. Grundmaterialet består av ordagranna transkriptioner av tolv inspelade intervjuer med talare födda mellan 1848 och 1986 (samtliga texter finns med som bilagor i boken). Författaren har studerat 21 representativa dialektdrag för att se hur länge de håller sig kvar. Vissa av dem, exempelvis dativböjningen, dog ut med de talare som föddes på 1800-talet. Andra drag, framför allt bortfallet av r-ändelse i presens singularis (t.ex. han skriv 'han skriver') och ordgruppsaccenten vid partikelverb (t.ex. ta `-bo`rt i stället för som i riksspråket ta bo´rt) lever däremot segt kvar i nutiden, även i den regionala dialekten. Norsjömålet har än i dag en viktig funktion som socialt kitt i vissa miljöer, framför allt i byarna men också på vissa arbetsplatser (företrädesvis mansdominerade sådana).