Den 8 september 1941. Bara elva veckor efter att Hitler drog igång Operation Barbarossa, det brutala överraskningsanfallet mot Sovjetunionen, hade tyskarna omringat Leningrad. Belägringen skulle inte hävas förrän efter två och ett halvt år och under de 872 dagar som blockaden och bombardemanget pågick skulle så många som två miljoner sovjetmedborgare dö.
Hade staden fallit skulle andra världskrigets - och 1900-talets historia - ha sett helt annorlunda ut. Belägringen av Leningrad är en fängslande redogörelse för vad som egentligen hände i den omringade staden och utgår från personliga historier hämtade från både tyska och ryska källor i form av dagböcker och levnadsberättelser. Detta är en berättelse om civilbefolkningens ofattbara vedermödor: det ständiga sökandet efter mat, människor som är tvungna att krypa uppför isiga trappor på alla fyra med vattenhinkar, en kvinna som just har begravt sin far och lägger märke till att vakterna på kyrkogården använder sig av ett stelfruset lik med utsträckt arm och en cigarrett mellan tänderna som vägvisare till en massgrav, en annan kvinna som tillverkar en skallra med en torkad ärta till sin evakuerade sonson och lägger undan skallran i en låda när hon ett halvår senare får höra att han har dött av hjärnhinneinflammation.
I Belägringen av Leningrad besvarar Anna Reid många av de frågor som tidigare lämnats obesvarade gällande belägringen: Hur bra sköttes egentligen försvaret? Hade betydligt färre människor dött om stadens ledning gjort bättre ifrån sig? I vilken mån bidrog Stalins och Moskvas misstänksamhet mot det västorienterade Leningrad (före detta Sankt Petersburg, tsarens huvudstad) till utvecklingen? Hur nära var det att Leningrad intogs av tyskarna? Och, framför allt, hur lyckades de som var med om belägringen överleva?