Sverige var en gång en stormakt. Trots knappa resurser och en liten befolkning lyckades riket växa på ett häpnadsväckande sätt. Men expansionen kostade, och det var Sveriges allmoge som betalade. Bondebefolkningen bidrog både med höga skatter och omfattande utskrivningar. Mellan 1620 och 1720 förlorade en halv miljon svenska män sina liv i krigen.
Statens företrädare var inte bara väl medvetna om det folkliga motståndet mot krigen, utan också oroliga över att det skulle leda till protester. Gång på gång diskuterade kung och råd hur man på bästa sätt skulle ”hålla folket på gott humör.” Det gällde att få ut så mycket resurser som möjligt utan att orsaka social oro. Lösningen var propaganda. Genom ett väl utvecklat informationssystem och en rad argument legitimerades krigen både på kort och lång sikt.
I denna doktorsavhandling analyserar Anna Maria Forssberg, historiska institutionen, Stockholms universitet,den inhemska krigspropagandan 1655–1680. Det är en undersökning av hur information redan på 1600-talet användes som maktresurs, vad befolkningen egentligen fick veta om krigen och hur anfall gång på gång förkläddes till försvar.