Industrins fack och arbetsgivare har dominerat den svenska lönebildningen sedan Industriavtalets tillkomst 1997. Det är deras löneavtal som stått som norm för alla andras ansträngningar.
Och resultatet av den rådande ordningen imponerar, trots återkommande kritik. Reallöneökningarna de senaste 20 åren söker sin motsvarighet i 1960-talets rekordår och saknar motstycke i andra utvecklade ekonomier under samma tid. Sysselsättningen är rekordhög och industrins konkurrensförmåga vass.
Men all framgång har som bekant också en baksida. Den rådande ordningen hotas eller utmanas nu både inifrån och utifrån, skriver Anna Danielsson Öberg och Tommy Öberg i Vem ska bestämma på lönemarknaden?
Inifrån handlar det om förväntningar från medlemmar som kan bli allt svårare att leva upp till. Ökade reallöner tas numera för givet.
Utifrån handlar det om andra förbunds eller branschers ambition att öka sitt inflytande över det som utgör märket för löneökningarna.
Att dessutom nära 900 000 tjänstemän undviker industrins norm genom sifferlösa avtal är också ett växande hot mot den stabilitet som råder.