Varje livs historia börjar och slutar med kroppen. Det är kroppen som tålmodigt tar emot, bär, samlar och håller kvar det vi är med om. Min erfarenhet är kvinnans; den älskande, moderns, barnets, medmänniskans.
Kvinnokroppen är minnen, den vi drömmer i, den frågar, den svarar, den föder och lider. Den älskar, skrattar och omfamnar tills den är fylld av ärr, fåror och skrovligheter, livet igenom sedd och bedömd av den andres blickar. Den är den hotfullt sårbara moderskroppen som älskas och hatas, som straffas och våldtas både i de privata relationskrigen och i de stora krigen. Kroppen förblir sårbar och bär smärtan i sina inre rum när våldet härskar omkring den. Men den är alltid i förvandling. Den bär på kärlekens potential.
Dikterna i den här boken berör olika skeden i ett liv. Det är de inre, tysta vittnesmålen som blivit ord.