»Under Jezjovterrorns ohyggliga år tillbringade jag sjutton månader i fängelseköerna i Leningrad. På något sätt lyckades någon en dag >identifiera< mig. Bakom mig stod en kvinna med blåaktiga läppar; naturligtvis hade hon aldrig hört mitt namn, men i det ögonblicket vaknade hon upp ur den förlamning, som var så utmärkande för oss alla, och viskade (alla talade viskande där) i mitt öra:
- Och det här, kan ni skildra det?
Jag sade:
- Ja, det kan jag.
Då gled någonting liknande ett leende över vad som en gång hade varit hennes ansikte.«
Ur Anna Achmatovas förord till »Rekviem«
Volymen innehåller långdikterna »Rekviem« och »Ett poem utan hjälte«, båda betraktade som centrala i Achmatovas författarskap. Boken är en återutgivning, men tolkningarna har reviderats.
»Rekviem« skrevs redan under den stora terrorn och är en dödsmässa över utrensningarnas offer. Dikterna skrevs när Achmatova köade utanför fängelset där hennes egen son väntade på sin dom.
I »Ett poem utan hjälte« är panoramat kolossalt och omfattar hela hennes generations tragiska förflutna: första världskriget, tsardömets fall, bolsjevikernas statskupp, inbördeskriget, Stalins och Jezjovs terror med dess vågor av arresteringar och avrättningar, det tyska överfallet på Sovjetunionen och belägringen av Leningrad...
Achmatova anknyter i hög grad till den stora ryska prosatraditionen (Dostojevskij, Turgenjev, Gogol) liksom naturligtvis till den centrala poesitraditionen (Pusjkin, Baratynskij, Blok, Mandelstam).