Vi var ute och gick en kvällspromenad, pappa Ture, Lisa och jag. Lisa var ett par år gammal och satt på Tures axlar. Så sträckte hon upp sina armar och sa: ”Jag vill känna på stjärnorna”.

Lisa föddes en dag i april 1987. Hon var 48 cm lång, vägde 3,3 kg och var väldigt söt. Och blind.
Naturligtvis kunde jag aldrig ta ner stjärnorna till henne, men det var mycket annat jag kunde göra för att hjälpa henne fram i livet.
Att få ta del av Lisas utveckling till en tänkande, kännande ung kvinna är en oändlig rikedom. Men det har också stundtals varit både ensamt och svårt. I början oroade jag mig för det praktiska, men efterhand lärde jag mig att de största och svåraste stötestenarna är mycket mer subtila. Det handlar mer om identitet, tillhörighet och socialt samspel.
Jag letade febrilt efter något att läsa i ämnet, men fann inget. Den här boken är vad jag sökte och jag hoppas att du ska få glädje av det jag skrivit.

Ann Magnusson

”Om man föds blind så har man ju aldrig förlorat något. Men om man nu är det, så är man inte bara blind. Man är en flicka som är blind, inte en blind flicka. Men det är en stor fördel att ha föräldrar som är som Ann och Ture. Så att inte konsekvenserna av blindheten blir större än vad de behöver vara. Men hur gör man då?
Det är oerhört fascinerande, rörande och lärorikt att följa Anns berättelse, inifrån och ut. Man ser problematiken på ett nytt sätt.
Tack Ann och Lisa för er historia, den borda alla läsa.”

Krister Inde, synpedagog, författare och synskadad