Det finns mycket som förbinder Ann Jäderlunds nya diktsamling med hennes förra, Mörker mörka mörkt kristaller: den rytmiska metriska formen, språkets klangliga och musikaliska kvalitet, och den bildbeskrivande intensiva uppmärksamheten. Men där det förut var natur, växter och djur som stod i förgrunden är nu människans ansikte och kropp dikternas motiv. Hud, mun, tunga, ögon, skuldra, bröst, rygg, huvud; fram manas en känslighet och sårbarhet, en ömsinthet inför de kroppsliga uttrycken och förnimmelserna. Ljus, skuggor, färger och blickar rör sig över bilden, genom dikten, mot, över och in i varandra. De skimrar, lyser, flyter, rinner, smälter, i riktning mot en värme. Och precis som gränser upplöses ¿ munnen blir en pupill, nacken en mun ¿ så upplöses distinktionen mellan subjekt och objekt. Här finns inte någon bestämmande eller värderande blick, allt existerar jämsides, likvärdigt, i ett icke-hierarkiskt flytande nu.

Kyss min mun och låt den rundaMjuka röda cirkelformenGlida in i ögat rör migCirkel röda högmun formÅ jag blundar blundar blundarCirkelröda mörker munIskallt röda rör mig rundaÖppning hala lösa munLåt den glida öga rundaTunga hala lösa rödaRunda öppning lösa röda