I Medieforskningens känsla för kön gör Madeleine Kleberg olika nedslag i så kallade vetenskapliga vändningar. Dessa har för den feministiska medieforskningen inneburit såväl fördjupning som breddning liksom påtagliga förändringar teoretiskt och metodologiskt. Inledningsvis, i mitten av 1970-talet, kännetecknades forskningen framför allt av kritik av mediernas framställning av kvinnor. Den ideologikritiska hållningen kom dock att kritiseras för att den innebar ett underkännande av kvinnors förmåga att själva tolka innehållet. Akademiseringen av forskningen under 1970- och 80-talen medförde att den språkliga vändningen, poststrukturalismen, fick betydelse för frågor kring mediernas representation och genuskonstruktioner. Postkoloniala rörelser kritiserade emellertid den akademiska forskningen för sin västerländska etnocentrism vilket bland annat resulterade i den rumsliga vändningen. Under senare år har den affektiva vändningen haft betydelse – särhållandet mellan rationalitet och emotionalitet ifrågasätts liksom frånvaro av kroppslighet. I kapitlet diskuterar Kleberg också fenomenet postfeminism och frågar om denna innebär att ideologikritik får förnyad aktualitet. Anna Roosvall och Kristina Widestedt ställer frågan om hur sociala kategorier som klass, kön och etnicitet fungerar tillsammans i representationen; hur griper de in i varandra och skapar specifika maktrelationer. I Medier och intersektionalitet spårar de intersektionella angreppssätts koppling till centrala teoritraditioner inom medieforskningen såsom cultural studies och teorier om representationens politik samt till postkolonial teoribildning. Nyhetsförmedlingens sanningsanspråk diskuteras i relation till den mångfald av komplexa relationer som aktualiseras i en intersektionell analys, en analys som genererar svar som är både mera omfattande och mera specifika än om man isolerar olika sociala kategorier från varandra. I medierna är intersektionaliteten dessutom komprimerad. Författarna menar att skärningspunkten mellan mediestudier och intersektionella studier därför utgör ett orkanens öga i den mångfald av relationer som omger oss. II. Kropp och bild Världen över säljs medier och medieinnehåll med hjälp av bilder på kvinnor som kroppar att betrakta, diskutera, värdera, njuta av eller att förskräckas inför. Kvinnan som bild har i mycket likställts med en estetiserad framställning av den unga, slanka, ofta vita, attraktiva kroppen. I dialog med denna estetiserade bildkropp finns numer en lika välkänd dubblett, den så kallade chockbilden där vi möter kvinnors kroppar men i en mer ”grotesk”, avslöjande tappning. Här handlar det om fettsugningar, om celluliter, om för magra kroppar, för feta kroppar, misslyckade plastikoperationer, och pilar som pekar ut lår, magar, bakdelar och bröst. I Femininitet som spektakel. Avsmak, affekt och kvinnliga kroppar, tittar Anja Hirdman närmare på fenomenet med ”chockbilder” på kvinnors kroppar. Vad är det för idéer om femininitet dessa chockbilder förmedlar? Hur skapas deras affektiva styrka? Eller uttryckt annorlunda; vad är det vi så att säga förstår när vi ser dessa bilder? Genom att uppmärksamma dessa bilders kroppslighet, och relationer till den tänkta kvinnliga betraktaren visar kapitlet hur den feminina kroppen, både andras och den egna, presenteras som en potentiellt motbjudande yta. Utifrån tesen om att kroppen är det hyperteknologiska samhällets ”nya heliga” studerar Yvonne Andersson i Med känslan i kroppen. Om maskulinitet, femininitet och muskulinitet i träningsbloggar, den muskulösa kroppens politik. Olika tekniker, bland annat den digitala, har gjort oss mindre begränsade av de biologiska, fysiska kropparnas förmågor och begränsningar men samtidigt ökar kropparnas retoriska funktion. När vi uttrycker oss om, och genom, våra kroppar talar vi om den tid och det samhälle vi lever i. Andersson visar att träning och träningsbloggar kan bära på en politisk potential. Balanserandet mellan acceptans och kontroll skulle kunna vara en nyckel till omförhandlingar mellan maskulinitet och femininitet framför spegeln i gymmet och i mobilkamerans selfies. För närvarande hålls dock denna möjlighet tillbaka då en potentiellt provokativ muskulös kropp förminskas och kontrolleras genom feminina attribut vilka formar vad Andersson kallar ett muskulint jag. I (O)synliga kroppar. Iranska kvinnors självporträtt på Facebook diskuterar Mona Hajin iranska kvinnors självpresentation genom de profilbilder de lägger ut på Facebook. Syftet är att se hur kvinnor i Iran visualiserar sig själva i en samhällskontext där Facebook är blockerat och där kvinnors sätt att presentera sig observeras och kontrolleras av samhället. Studien bygger på analys av profilbilder och intervjuer med kvinnor i åldrarna 20 till 30 år. Hajin visar att det finns en spänning mellan synlighet och osynlighet framtvingad genom social kontroll och av användarna själva. Kvinnorna navigerar med olika självpresentationer inför olika publiker och använder olika strategier för olika målgrupper såsom familj och vänner. Trots att synlighet inte är helt uppnådd så länge den egna presentationen observeras och kontrolleras verkar ändå en viss grad av visualitet uppnås på Facebook . III. Kropp och queera begär I kapitlet Spelförälsker. Om närhet och queera begär i feministisk forskning på onlinespel, tar Jenny Sundén sin utgångspunkt i den kännande, forskande kroppen genom att erbjuda en etnografisk berättelse om hur det kan kännas att introduceras till och samtidigt falla för ett onlinespel (World of Warcraft), en kvinna, och hur de båda visar sig vara intimt sammanblandade. Kapitlets hjärta utgörs av en diskussion om kunskapsproduktion i feministisk forskning på nya medier, med ett specifikt fokus på frågor om närhet, känslor och queera begär. På vilka sätt kan spelförälskelser (i vid mening) utgöra kritiska, feministiska, epistemologiska redskap? Vad betyder det att arbeta i ett analytiskt register som fokuserar på kropp, känsla och sinnen? Hur handskas vi som forskare med saker som magkänsla, kroppsminnen, attraktion och begär? Kapitlet bygger på ett flerårigt etnografiskt arbete i World of Warcraft som handlat om att utforska spelets queera potentialer, liksom att mer explicit fokusera på och spela tillsammans med icke-straighta spelare, eller så kallade gaymers. Upplevelser och tolkningar av L-word, den första kommersiella tv-serien med fokus på lesbiska eller bisexuella karaktärer, av en publik som definierar sig själv som queer undersöks av Martina Ladendorf i Queera identifikationer. Platser och världar i relation till den lesbiska tv-serien The L-word. Frågor kring klass och plats har, som Ladendorf pekar på, stor betydelse för tittarnas (dis)identifikation och reception av seriens narrativ. Analysen av fokusgruppintervjuer visar att de kvinnliga tittarna med hjälp av fiktionen skapar en egen fantasivärld, och att de identifierar sig med den och dess karaktärer, samtidigt som de också aktivt tar avstånd och så att säga mot-identifierar sig med narrativet. Det som de främst mot-identifierar sig med är klass och plats (bostadsort etc.), samtidigt som de känner igen sig i de lesbiska intrigerna, förvecklingarna, relationerna och identiteterna. Tre huvudsakliga sätt att se på serien är att se den som en totalt annorlunda värld, som en utopi eller önskevärld, eller som antingen realistisk eller orealistisk. Dessa förhållningssätt kan ofta vara överlappande, samma person kunde till exempel se serien både som realistisk och orealistisk. I analysen diskuteras likheterna mellan begreppet världsskapande och begreppet utopi. Slutligen konstateras att trots att tittarna i mångt och mycket är kritiska, spelar serien en viktig roll för dem genom att den synliggör lesbiska identiteter i ett populärkulturellt sammanhang. IV. Kroppar, röster och musik I sitt bidrag Musik, maskulinitet och rädslan för flickor. Om talang- realities i svensk television, fokuserar Hillevi Ganetz främst på hur maskulinitet skapas och representeras inom genren. Ganetz hävdar att en femininiserad musikalisk diskurs är den dominerande i talang-realities. En sådan består av ett antal karaktäristiska element. Det första elementet är själva den musikaliska genre som genomsyrar programmen, nämligen mainstream popmusik. Det andra elementet är det instrument – rösten – som det tävlas med. Slutligen är även själva den faktiska publiken en del av den genusifierade diskurs som utgör talang-realityn. Dessa element, alla viktiga i talang-realityn, visar hur maskulinitet skapas i samförstånd men mest i motstånd mot denna femininiserade musikaliska diskurs. Digitaliseringen av traditionella medier, och framväxten av nya, har medfört förändrade mönster i människor musiklyssnande där internetbaserade plattformar tagit över. I Genuskapande av digitalt musikbruk gör Ann Werner och Sofia Johansson en genusanalys av unga vuxnas tal om musik och medier så som det kommit till uttryck i fokusintervjuer. Hur deltagarna talar om och värderar aktiva respektive lata användare, samt experter, musiknördar och pappor, samt hur de diskuterar sin musiksmak ses här som inskrivet i genusrelaterade diskurser och materialiteter. I de ungas tal om musik, medier, och teknik synliggörs föreställningar om familj, ålder och genus. V. Journalister och journalistik Fäktas genom att fly. Omförhandlad journalistik med digitala hjälpmedel handlar om brittiska journalisters kultur, strategier och taktiker sett utifrån 33 journalisters professionella och privata upplevelser under två decennier. Fokus ligger främst på de journalister som lämnat redaktionen/journalistiken för att hantera det privata/professionella livet. Centralt i Margareta Melins kapitel är frågan om hur kvinnor använder flykttaktiken för att omförhandla sina professionella villkor inom (eller utom) journalistikens fält, särskilt i en ny digital medievärld. Flykttaktiken kan vara en kreativ taktik om man som enskild journalist vill lyckas hitta nya sätt att göra journalistik och nya vägar att nå en karriär genom att använda sitt befintliga journalistiska kapital. Journalistiska elitgrupper har emellertid också anpassat sig till den nya digitala mediesituationen och använder nya strategier för att bevara makten. I analyserna av intervjuerna använder Melin en feministisk appropiering av Pierre Bourdieus och Michel de Certeaus teorier. I En lång och slingrande väg. Könsordningar på SVTs nyhetsredaktioner diskuterar Monica Löfgren Nilsson bland annat den vertikala segregation som finns på organisatorisk nivå. Genom att analysera såväl nyhetssändningar som dokument och personliga erfarenheter belyser studien hur föreställningar om kön varit inblandade i daglig praxis, rutiner och ritualer under olika perioder och vilka konsekvenser detta haft för arbetsfördelningen vad gäller positioner och arbetsuppgifter. Löfgren Nilsson menar att den dominerande nyhetskulturen ofta ansetts harmoniera bättre med maskulinitet och dess värderingar medan kvinnors föreställningar om en tänkbar annorlunda nyhetskultur beskrivits som en motkultur. Vidare belyses Sveriges Televisions jämställdhetsarbete och dess konsekvenser för nyhetsutbudet.