Det är ett krig vi fört – detta underkuvande och utnytt­jande av jorden – och nu har vi erövrat fienden, slagit så gott som allt levande under oss. Men den utsatta jorden svarar med stormar, regn och torka, arter försvinner i rasande fart och kvar står arten människa och försöker förstå vad som sker och vad som bör göras.

Det är den västerländska kulturens natursyn som har lett till det planetära nödläget, skriver Anita Goldman i Det vilda hoppets geografi, en personlig essä om den västerländ­ska människans förhållande till naturen.

Vi kan inte få rätsida på problemen, om vi inte har kun­skap om hur vi har tänkt, talat och skrivit om vårt förhål­lande till den väv av liv som vi är beroende av och sprungna ur, men som vi valt att avskilja oss från.

Anita Goldman gör nedslag i skånska agrarreformers ödesdigra inflytande på landskapet och människornas sammanhållning, i amerikansk förälskelse i och fantasier om det vilda, i den militaristiskt arrangerade trädgårdens politik, i den hotande jordbrukskrisens rötter, i den bibliska berättelsen om människan som den förste trädgårdsmäs­taren. Och hon tecknar konturerna av en annan slags geografi – det vilda hoppets.