Jag letade - som nybliven anhörigvårdare - efter böcker som beskrev hur vardagen kunde bli där träning för att återfå förlorade färdigheter stod i förgrunden. Hittade bara böcker där några allmänt beskrev sin situation. I den här boken berättar jag om vår vardag under mina första år i detta viktiga men «obefintliga» heltidsarbete.
Anhörigvårdare är ett ensamt och stundtals svårt engagemang som tär på de fysiska och psykiska krafterna. Men vardagen bjuder även på en hel del glädjeämnen, speciellt när vi har lyckats med något nytt.
I boken finns även mina observationer från våra möten med vården. Både personal och anhöriga vinner på att lära av varandra när det gäller att bättre förstå den närståendes situation.
För att orka behöver alla stöd av någon/några i omgivningen. För oss anhörigvårdare finns i varje kommun anhörigstöd. I mitt fall är det grundorsaken till att denna bok blev till.