Med sig har de barndomens och ungdomsårens alla minnen av kriget.

Blev det som de tänkt?

En dotter som efter moderns bortgång ärver hennes brevväxling med en väninna under 50 år – dessa brev löper som en ryggrad genom berättelsen och berör livets alla frågor om anpassning, relationer, närhet och avstånd – också i hennes eget liv.

En fantasi om att levandegöra människor som inte längre finns?

En önskan att gestalta det som vid någons bortgång för en tid öppnas som ett fönster: en förtätning och tidlöshet som så småningom stängs igen lika mjukt och ljudlöst som det en gång öppnades.

"Nu när allt fler vuxit upp som katoliker i Sverige, märks ett underskott på berättelser om tidigare generationers katoliker. ... En svårighet är förstås att dessa pionjärer är borta. Det krävs att vi som är barn och barnbarn har såväl källor som förmåga. En som satt samman brev och fragment – med stor medvetenhet om hur mycket som av nödvändighet är egen tolkning och rentav fantasi – är Anette Müller Roos. I Hennes tid skriver hon om sin mamma Brigitte Müller Roos ... Brigitte kom till Sverige för att arbeta som barnflicka efter andra världskriget, och blev kvar. Kommen från en protestantisk prästfamilj träffade hon en katolsk man, konverterade och var mycket aktiv i Sankta Eugenia församling" - Magdalena Dahlborg i tidskriften Signum.