I maj 1995 beslutade Rådet att alla utkast förhandlingsmandat för externa avtal skulle innehålla en villkorsklausul. Denna klausul innebär att avtalets parter får en inomobligatorisk möjlighet att häva eller suspendera avtalet då motparten brutit mot mänskliga rättigheter, demokratiska principer eller principen om rättsstaten. Syftet med att införa klausulen var att skapa ett utrikespolitiskt instrument för att sprida respekten för dessa värden globalt.

I denna bok undersöks hur EU använt sig av villkorsklausuler i sina externa relationer. Analysen utgår ifrån en analys av alla de fall då klausulen åberopats av antingen EG eller tredje land mellan 1995 och 2006. De skäl som angivits då villkorsklausulen åberopats analyseras och kontrasteras gentemot omständigheterna som föranlett åberopande. Analysen inkluderar även fall då klausulen inte åberopats, trots att omständigheterna förefallit tillåta det.

Skarp kritik har framförts mot EU:s användning av villkorsklausuler. Generellt sett fokuserar kritiken på att EU låtit dolda intressen styra beslutet att åberopa klausulen. I denna bok undersöks grunderna för sådan kritik. Slutsatsen är att kritiken har berättigande men att detta faktum inte rimligen bör låtas förta värdet av den diskussionsplattform för mänskliga rättigheter som etablerats tack vare villkorsklausulen.