Jag heter Andreas Lindemann och har kommit att bli lite över medelåldern. Jag är en anställningslös person som arbetar med ord. Det med ord kan vara farligt, så det gäller att bruka dem varligt.  Det är även en konst att vara människa. , Vi väljer ofta att visa upp en yrkestitel då vi träffar på varandra, svårare är det att visa upp sin själ. Just därför väljer jag att svara då jag får frågan vad jag jobbar med ”Jag jobbar med att vara människa”

Jag kan här skriva och säga er att jag har använt skrivandet som ett sätt att bearbeta och komma underfund med vem jag är och varför jag blev den jag blev. Skrivandet kan vara ett sätt att möta sig själv på. Det kan också vara ett sätt att ta reda på vad man har i sitt inre.Många av våra flyktbeteenden som vi har, beror på att vi inte vill till ta itu med vårt bagage. Det tunga bagaget från det förgångna som vi kånkar på. Ibland kan ryggsäcken bli alltför tung. Då har vi två val, antingen tar vi itu och gör en inventering av bagaget, eller så viker sig våra ben under dess tyngd. Det som är lärorikt är att även möta sig själv med alla fel och brister som man har, men att ändå älska sig själv, trots allt. Det är kanske det svåraste mötet vi kan ge oss in på.