Efter att ha slutat som riksdagsledamot hösten 2008 kände jag att jag ville göra en inventering av viktiga händelser i mitt liv.

Jag fick lust att minnas min barndom, med bombardemangen av Helsingfors, krigsåren då vi var evakuerade till Emsalö i Borgå skärgård. Det visade sig att det ena minnet ledde till många andra minnen, delvis bortglömda eller förträngda. Det var som om slussarna till mitt undermedvetna hade öppnats. Jag skrev intensivt och associativt. Om mina ungdomsår, pianolektionerna, fotbollen, mina förälskelser.

Sedan de första jobben som psykiater i Eskilstuna i Sverige, och på de stora mentalsjukhusen i södra Finland.

Jag skrev om mitt samhälleliga uppvaknande, aktiviteterna i Novemberrörelsen och startande av den radikala kulturtidskriften FBT. Minnena aktiverade varandra i en kedjereaktion.

Jag skrev om åren då jag gick i terapi. Också obehagliga upplevelser, förnedringstillstånd och livshotande kriser krävde att få vara med. Frestelsen att hämnas på dem som jag föraktat eller hatat har varit stor, men jag beslöt att inte ge efter för den. Jag har nog försökt vara ärlig och öppen. Men - för att citera boxaren Ingemar Johansson - då man minst anar det går det som det går.