Samhörigheten mellan musik och politik har alltid varit stor. Musiken har brukats för att försvara det bestående och i lika hög grad varit ett medel för opposition och omvandling. Inom kyrkan förstod man tidigt vikten av att använda musik i liturgin. Europas furste- och kungahov understödde tidens kompositörer och musiker och musiken gav så sin glans åt makthavarna. I de många europeiska krigen kunde pukor och trumpeter höras över krigslarmet som signaler och till ordergivning. Under 1800-talet fick nationalhymnerna stor symbolisk betydelse som manifestation för staternas uppkomst och fortbestånd.
I antologin Musik och politik speglas musikens politiska kraft i femton studier, från antik till nutid. Här åskådliggörs hur en enskild musiker agerade i det nazistiska Tyskland eller hur underhållningsindustrin i Hollywood med raffinerade musikaliska medel kunde anlägga moteld mot nazismen. I andra fall belyses hur den östtyska kommunistdiktaturen använde musiken i propagandasyfte eller vilken sorts musik som favoriserades under den kinesiska kulturrevolutionens år. Operakonsten har under sin 400-åriga historia brukats politiskt, en variationsrik tradition som återspeglas i flera av studierna. Med radikalt andra uttrycksmedel förmedlas det politiska budskapet i 1970-talets proggmusik. Ett par av vår egen samtids tonsättare reflekterar i sina texter över den egna praktiken och sitt förhållande till politiken. Antologin, som har sitt ursprung i Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsens elfte symposium på Krapperups borg 2018, ger ett brett spektrum av skiftande aspekter på relationen mellan musik och politik.
Redaktörer: Anders Palm, seniorprofessor i litteraturvetenskap och medicinsk humaniora, och Johan Stenström, professor em. i litteraturvetenskap, båda vid Lunds universitet.
Medverkande författare: Göran Bexell · Martina Björk · Magnar Breivik · Britta Byström · Hans Gefors · Anders Jarlert · Kalle Lind · Marie-Louise Rodén · Henrik Rosengren · Michael Schoenhals · Eva-Britta Ståhl · Björn Sundberg · Anders Wiklund ·
