Socialdemokratins identitetskris är inte över för att partiet har fått en ny partiledare som förmår samla förtroende kring sin person. Vidden av krisen framgår av det faktum att inget socialdemokratiskt parti i vår del av världen har undgått den. Det handlar om en dubbel förlust av fotfästet. Dels när det gäller att orientera sig i tidens trender och utvecklingstendenser och – som på 1900-talet – kunna rida på tigern, dvs. att utforma ett ramverk av arbetsmarknads- och välfärdsinstitutioner som förvandlar den kapitalistiska strukturomvandlingen till en kraft som inte bara moderniserar produktionen utan även främjar jämlikheten. Men det handlar också om orienteringen i det ideologiska utrymme socialdemokratin röjde mellan konservatism, liberalism och kommunism.

Jämlikhetsnormen är ett brett anlagt försök att råda bot på detta med förslag till en ny socialdemokratisk välfärdsmodell som mera handlar om att motverka polariseringen och växande samhällsklyftor med sociala investeringsstrategier för att sätta människor i stånd att möta utmaningarna i det globaliserade kunskapssamhället, än om traditionell omfördelningspolitik, dvs. att förebygga mer än att försöka rätta till i efterhand. De konkreta reformförslagen förankras i en djupgående pejling i socialdemokratins moraliska och filosofiska identitet.