Din personlighet gör att du behöver en fungerande, förutsägbar vardag. Därför försöker du styra dina viktiga samtal med din bästa vän så att du får mer kontroll över dem.
Det går inte helt smärtfritt men du kämpar på, även om din vän ibland sätter en egen agenda för era samtal.
Så, plötsligt, får du reda på – av den bäste vännen dessutom – att du … inte finns! Nej, säger vännen, det är inget dåligt skämt. Det är så. Du finns inte.
Detta är förstås en fullständigt chockerande upplevelse, som inte blir mindre av att du har en diagnos längs autismspektrumet.
Vad gör du i det läget?