När den lutherska reformationen genomfördes i Sverige under Gustav Vasas och hans söners ledning, innebar det i flera avseenden ett brott med det förflutna.

Till exempel bidrog klosterupplösningen till att vissa kontakter med det katolska Europa upphörde och i katedraler och sockenkyrkor tonades en liturgiska rikedomen ner till förmån för den muntliga förkunnelsen.

Men framför allt kan man säga, att den reformatoriska skriftprincipen, sammanfattad i uttrycket ”Skriften allena” (sola Scriptura), markerade ett avståndstagande från tanken att kyrkans traditionsutveckling ger ord åt hennes efter hand fördjupade syn på Guds uppenbarelse och därmed också bibelordet. Detta är den andra, reviderade upplagan.