Efter tre år återkommer Anders Björnsson med ännu en tänkebok. Den har samma struktur och karaktär som den första samlingen fåradingar, Mosaiker.
Dessa notisartade nedslag tar form i reporterblocket. De gör inte, som aforismen, anspråk på att vara minnesvärda. De har inte poemets skimrande slutenhet. De kretsar kring olika teman, laborerar med ständigt växlande röstlägen. De är genreöverskridande: representerar de kanske en helt ny genre?
Författaren har gjort sig känd som ideologikritiker. Här uppträder han som minimalist. Han spetsar till och blottställer sig. Det är inte lätt att placera honom i en idétradition. Han är ingen rastlös flanör utan vandrar obekymrat i undanskymda, ibland rentav udda och övergivna intellektuella landskap.
Man hör en tyst musik när man läser.