Evidensbaserad praktik (EBP) har med det medicinska området som förebild under de senaste decennierna utvecklats till den viktigaste politiska strategin för att förse socialarbetare med kunskap. Om detta har medfört mer effektiva och forskningsförankrade arbetssätt och interventioner går dock att ifrågasätta. I detta häfte undersöks och diskuteras kritiskt vilket vetenskapligt stöd som har legitimerat införandet av EBP inom socialtjänsten.