Vi har sett rubrikerna så många gånger. Nyhetsprogrammens bilder har flimrat förbi. Platsernas namn har fastnat: Akalla, Hallunda, Landvetter, Glostrup, Åbo.

I mitten av 2000-talet var det nästan vanligare att råna värdetransporter än att rycka väskor ur gamla tanters händer. Samhället och polisen tycktes stå fullkomligt maktlösa.

Värdetransportrånen har dock minskat på senaste tiden. Kanske är det för att många av dem som bedöms utgöra kärnan av värdetransportrånarna lagförts och sitter på olika fängelser runt om i Norden och avtjänar straff.

En av dem som till slut åkte fast är Anders Adali. Han har skrivit den här boken, och mig veterligen är det första gången vi får komma in bakom kulisserna på riktigt. Aldrig tidigare har läsarna så ingående och detaljerat fått följa med när värdetransportrån planeras och utförs. Aldrig tidigare har vi så enkelt fått tränga in i hjärnan på en yrkeskriminell och förstå hur han betraktar sig själv och sin livsväg. Aldrig tidigare har vi fått se verklighetens grova brottslighet i ett så avskalat och tydligt ljus. Men samtidigt är det skönlitteratur vi talar om. Adali fabulerar, fantiserar och framställer en historia som tar läsaren i handen och drar med honom in i betongdjungeln.

Adali är ärlig - hans identitet var att vara kriminell. Han ville upp, på vilka villkor som helst. Det gör den här boken till en intressant beskrivning över en av vår tids mest lukrativa och aggressiva brottstyper, men framför allt över en del av vår tids mentalitet.

Adali skriver: "Jag befann mig i en ond cirkel, ville alltid ha mer: bilar, båtar, klockor, semestrar ... och allt kostade."

Ur Jens Lapidus förord till boken, som även innehåller en efterskrift av Anders Adalis försvarsadvokat Björn Hurtig.