När kyrkomötet den 28 september 1958 beslutade att öppna prästämbetet i Svenska kyrkan för kvinnor blev det slutpunkten för en lång teologisk och politisk debatt. Palmsöndagen 1960 vigdes de första tre kvinnorna till präster, och under de kommande tio åren prästvigdes totalt 54 kvinnor för tjänst i Svenska kyrkan. Denna bok handlar om deras berättelser om kallelse och erkännande.  

I centrum för boken står ett unikt källmaterial med 34 av de första prästvigda kvinnornas berättelser om vägen fram till prästvigning och de första åren i församlingstjänst. Prästerna berättar där om hur det var att upptäcka sin kallelse, studera till präst och till sist träda fram inför altaret på prästvigningsdagen. De berättar om hur de teologiskt uppfattade sin kallelse, och om kontakten med församlingar, prästkollegor och biskopar. De berättar om glädjen att få sin kallelse erkänd genom kyrkomötesbeslut, prästvigningen och mottagandet av prästkollegor och församlingsbor men också om de svårigheter som uppstod när detta erkännande förvägrades dem av motståndare till reformen eller villkorades av den så kallade samvetsklausulen.  

Utifrån berättelserna tecknas en levande bild av hur principbeslut tog sig uttryck i praktiken, i enskilda människors och församlingars liv, som kompletterar tidigare forskning och komplicerar förenklade historieskrivningar. 

Frida Mannerfelt är doktorand i praktisk teologi och kyrkohistoria vid Enskilda Högskolan Stockholm och präst i Svenska kyrkan. Alexander Maurits är docent i kyrkohistoria vid Lunds universitet.