Anders Fogelklou, professor i östeuropaforskning, särskilt östeuropeisk rätt, vid Uppsala universitet samt docent i allmän rättslära vid samma lärosäte, fyller sextiofem år i mars 2008. Med denna festskrift vill vi hylla honom på hans högtidsdag.
Anders Fogelklou blev docent i allmän rättslära 1982 och professor i östeuropaforskning 1994. Både som forskare och som lärare har han ofta tagits i anspråk för betydelsefulla internationella uppgifter. Bland dessa kan särskilt nämnas innehavet åren 20002005 av en deltidsprofessur i Comparative Constitutional Law vid Riga Graduate School of Law, Lettland, olika konsult- och läraruppdrag hos SIDA 19931996 samt insatser inom Europa rådets kommission för konstitutionell utveckling i Östeuropa, den s. k. Venedigkommissionen. Hans uppdrag har fört honom till många skilda håll i världen förutom till vad som kan omfattas av termen Östeuropa också till USA, Tyskland, Laos, Vietnam och många andra länder världen över.
Anders liv som forskare kan sönderdelas i två avdelningar (för att inte säga två kommunicerande kärl). Den första omfattar hans verksamhet inom den allmänna rättsläran. Avhandlingen från 1978, Den orättfärdiga rätten. En studie över Hegels rättfärdigande och marxismens kritik av den moderna rättsordningen är en inträngande analys av Hegels, Marx, Lenins och Pasukanis rättsuppfattningar. Den bygger på ett noggrant studium av inte bara den omfattande sekundärlitteraturen utan också av originaltexterna. Den principiella och idéhistoriska analys som Anders utvecklade som forskare inom den allmänna rättsläran har han i hög grad tagit med sig in i den andra avdelningen i hans vetenskapliga liv, östeuropaforskningen.
Anders vetenskapligt inriktade intresse för rättsutvecklingen i det sovjetiska och det sovjetdominerade Europa går tillbaka till slutet av 1960-talet, då öststatsforskningen etablerades vid Uppsala universitet. Där blev han snart en av dess verkliga förgrundsfigurer. Med ett brett kontaktnät bland både svenska och internationella forskare på område var det naturligt att han kom att spela en viktig roll inte bara i den då existerande Nordiska kommittén för öststatsforskning utan också i den internationella paraplyorganisationen International Committee for Soviet and East European Studies.
Efter Berlinmurens fall och det kalla krigets slut kom Anders också att spela en ledande roll i forskningsområdets anpassning till nya realiteter.
Som lärostolsprofessor i östeuropaforskning, särskilt östeuropeisk rätt, vid det som nu benämndes Institutionen för östeuropastudier gavs han möjlighet att kombinera sina ambitioner att utveckla den rättsvetenskapliga forskningens bidrag till förståelsen av transitionen i Östeuropa med insatser för att främja den egna institutionens anpassning av både forsknings- och undervisningsprofil.
Både som forskare och än mer väsentligt som människa präglas Anders av en sällsynt levande sensibilitet, som sätter honom i stånd att snabbt och med stor träffsäkerhet fånga in andra människors tankar och känslor. Detta har varit en styrka hos honom inte minst i det idéhistoriska arbetet. Ett därmed besläktat drag är hans mångsidighet. Det är talande att, innan Anders blev professor i östeuropeisk rätt, han har varit t. f. professor i såväl allmän rättslära som offentlig rätt. Hans mångsidighet motsvaras också kongenialt av bidragens mångsidighet i denna hans festskrift.
