Universitetsdisciplinen etnologi har hetat så sedan 1971 - dessförinnan "nordisk och jämförande folklivsforskning". Från att länge ha beskrivits som en traditionsvetenskap var ämnet vid mitten
av 1960-talet på god väg att bli nutids- och samhällsutforskande och med teorier och metoder hämtade från brittisk socialantropologi.
Intressant nog existerade då ännu inte socialantropologi formellt i Sverige. Kännetecknande för socialantropologi är den s k deltagande observationen. Forskaren deltar själv i möjligaste mån i de sociala sammanhang som han/hon utforskar. Därav följer att sådana
"fältundersökningar" blir nutidsporträtt. Den nya antropologiskt inspirerade etnologin formade sig alltmer till undersökningar av det moderna Sveriges skilda livsmiljöer, i arbete och fritid, politik och
social samvaro. Numera forskar etnologer även om storstadsliv, det mångkulturella Sverige, genusfrågor, etnisk diskriminering och
globalisering.

På 1960-talet inleddes denna omvandling som uppstod ur en ny tidsanda och generationsskiften vid universiteten. Med sin självbiografiska
framställning av 1960- och 1970-talens händelser beskriver här professor emeritus Åke Daun ett ideologiskt och akademiskt skifte som många av dagens fyrtiotalister känner igen och personligen
formats av. I den stockholmska "Måndagsgruppen" och i den nordiska studentorganisationen NEFA fanns både visionerna om en helt ny vetenskap och en uppsluppen stridslystnad.

Första upplagan av denna bok publicerades 2003 av Brutus Östlings Bokförlag Symposion.