Ahmad Nijems dikter i Fåglarna tappar sin kompass är fulla av kärlek till människor och platser. Kärlek till människor som liksom fåglarna har tappat sin kompass och ryckts upp med sina rötter från sitt land och likt en fågel beger sig ut i världen utan att veta vart.
Och även om han svingat sitt trollspö och kastats iväg, i de flesta fall till den kalla nord, är han fast i sin längtan tillbaka till barndomsplatsen, solen, havet, stadsmuren och drömmen om den förlorade staden, som liksom så många andra arabiska städer faller samman och förstörs.
Är vi ett flygande folk, som ryckts upp från våra rötter, fördrivna och på ständig resa? Om vi skulle stanna, skulle jorden sparka på oss och kasta oss åt olika håll.
Världen säger till oss: Lev som flyktingar i länder som inte är era. Dröm om ert land, som blir mer avlägset för varje dag.