Dikterna i Agneta Enckells nya samling är som små distraktioner, formulerade kring uppvaknandets stund, mellan sömn och vakenhet. Dikterna är skrivna huvudsakligen i Rom och i Pargas skärgård.

»Till Rom reste vi, min man och jag, i spåren efter hans tillfälliga vistelser där i barndomen. När han var i nioårsåldern flyttade hans mor dit och bildade ny familj. I dikterna kan ett spänningsfält mellan ett jag, ett du och en mor skönjas, en försoning? Hon dog i London mellan våra båda vistelser i Rom. Som baklänges läst blir, ja ...» Men dessa spår utgör bara ett av stråken i boken.

Roms olika skikt, ljud, minnens fragment, Pargas-skogens ljus, andningen, att vakna upp, tillsammans: hur nära tystnaden kan man komma? I en dikt? Dröm och verklighet vävs samman: »verkligheten räcker inte till»?