Gåtorna förblir många i Agneta Aras roman, som trots sitt mörker inte är en nattsvart roman, tvärtom det lyser om den. Man fastnar i dess ljus, i dess hisnande djup, rycks med och fängslas. Jag sträckläste den, dess frågor fortsätter att sysselsätta en länge efter avslutad läsning.
Mary-Ann Bäcksbacka i VN

Inte vet jag vad jag ska säga, bara att det är sällan som en roman rör en så i grunden och från början. Jag menar ren från sida 1, det är något i tonen också: att man är halvt stum under och efter läsningen. Jag tycker ju som du förstår att det är "bra" "skickligt" "mästerligt" etc. etc. men det är nästan en bisak.
För den resa man - jag - får vara med om, som far i sorg och ensamhet och halsbrytande förlust men som ändå är lugn, som en mor som höll en i handen - är ngt närmast otroligt. Det är som ett - i bästa bemärkelse - psykodrama. Som nån film där man är medagerande; för det är ju klart att vad det på riktigt h a n d l a r om är en själv, det vill säga läsaren, det vill säga jag. Min sorg och min förlust och boken är mamman som håller mig i handen. Tack för det!
Många varma hälsningar, Monika Fagerholm