Kronan beslöt 1640 atta grundlägga ett nytt Helsingfors på Estnässkatan. Orsaken var atta landhöjningen gjort atta hamnen i det vid Vanda åmynning belägna Helsingfors blivit för grund för stora fartyg. Till den nya staden förutsatte makthavarna att invånarna från Gammelstaden och Borgå skulle flytta. Kronostaden berättar om hur Gammelstadens invånare motvilligt bröt upp från sina gamla boplatser och byggde sig nya hem på Estnässkatan.
I fokus för den här undersökningen står storköpmännen, vilka utåt gjorde enad front men inbördes grälade och intrigerade. Det är genom dem som skildringen av Helsingfors historia framskrider och Helsingfors historia rullas upp inför läsaren. Det handlande borgerskapet måste ständigt hitta på nya sätt att anpassa sig till de internationella handelsmakternas och storaffärsmännens metoder, till den svenska stormaktens politisk-ekonomiska press, till den renläriga lutherdomen och till flyttningsrörelser.
Förutm krigen så gick döden omkring i staden under den stora hungersnöden i mitten av 1690-talet, den förvandlade Helsingfors till en tummelplats för svält och farsoter. Ett centralt tema i Kronostaden är följaktligen hur helsingforsborna uthärdade prövningar som krig, svält och sjukdom ända tills retirerande svenskar vid det ryska anfallet 1713 satte eld på staden så den totalförstördes.