Den romerske filosofen Seneca (ca 4 f Kr–65) kan på många sätt kännas som en samtida – till exempel när han resonerar om hur vi bör förhålla oss till de påfrestningar livet ovillkorligen ställer oss inför i form av sjukdomar, åldrande och död. Den stoiska filosofiskola som han bekände sig till betonade vår förmåga att hålla distans till de egna känslorna och inte låta sig påverkas av impulser. Seneca menar inte att man ska vara oengagerad i sin omgivning eller känslokall, bara vara medveten om vad som är rimligt i en viss situation och alltid se till att bevara ett mått av självkontroll. Han kan låta som en kognitiv psykolog av det mer besjälade slaget.

När han inte låter som en sträng romersk moralist, vill säga, och två tusen år av kulturella mentalitetsförändringar resolut ställer sig mellan honom och oss. Hans humanitet har sina tydliga begränsningar. Gladiatorspel har han till exempel ingenting emot, de är pedagogiska uppvisningar i dygd. Slarvigt arrangerade sådana däremot, när människor slaktas utan mening och finess, uppfattar han som en styggelse. Hans syn på slaveri skiljer sig för all del från den gängse romerska genom att den betonar slavarnas grundläggande mänsklighet, men han ifrågasätter inte för ett ögonblick slaveriet som samhällsinstitution. De paralleller som finns mellan hans människosyn och den tidiga kristna är just paralleller och intressanta som sådana. Men mild mot sina medmänniskor ska man vara av rena förnuftsskäl och inte på grund av någon religiös tro.

Fast det är just blandningen av sådant man lätt kan känna igen sig i och sådant som ter sig främmande för i alla fall de flesta av oss som gör Seneca så spännande och lärorik att läsa; hans resonemang rör sig fritt mellan filosofins eviga eller inte så eviga sanningar och den romerska vardagens förtretligheter och man vet ibland inte riktigt var man har honom och till slut kanske inte heller var man har sig själv. I "Breven till Lucilius" (som kan bestå av verkliga brev eller i varje fall ha verkliga brev som utgångspunkt) kommer vi Seneca och hans romerska värld närmare än någon annanstans. Vi får följa med honom in på skräniga badhus och på tålamodsprövande och dammiga resor. Och dela hans vindlande funderingar över hur ett rimligt liv och en rimlig död kan se ut.

Det är första gången som hela verket har översatts till svenska, tidigare har det bara funnits i urval. Och det vi möter är alltså Seneca i helfigur. Han kan vara omständlig och repetitiv, det ska inte förnekas. Men han både utmanar och frigör genom att envisas med att tala om våra grundvillkor. Genom att påminna oss om att vi faktiskt dör varje dag vi lever.

Magnus Wistrand, som har översatt "Breven till Lucilius", har för Daidalos tidigare översatt de fyra dialoger av Seneca som samlats i volymen "Om livets korthet". Han är professor emeritus i latin vid Göteborgs universitet.