År 8 enligt vår tideräkning slog katastrofen till för poeten Ovidius. Han blev bannlyst från Rom av kejsar Augustus. Varför? Teorierna är många, någon entydig förklaring finns inte. Ovidius själv skrev kryptiskt att orsaken var ”en diktbok jag skrev och ett misstag”. Diktboken skulle då vara Kärlekskonsten, och förklaringen till Augustus vrede att den skulle ha varit för omoralisk. (Vilket är svårt att tro, för det saknades verkligen inte osedlig poesi i Ovidius samtid.) Och vad skulle då misstaget vara? Man tror att det Ovidius på något vis haft samröre med Augustus dotter Julia, och varit inblandad i den otrohetsaffär som lett till hennes förvisning.
Ovidius skeppades iväg till Tomis vid Svarta havet (nuvarande Constanţa i Rumänien). Ensam och olycklig i denna utkantstillvaro diktade Ovidius om sin sorg, och bad vänner om hjälp att få återvända. Men han fick stanna där han var, och dog vid Svarta havets kust.
Från att ha varit betraktade som Ovidius mindre viktiga verk, har Tristia och Brev från Pontos på senare tid fått en renässans som ett viktigt vittnesmål om exilens villkor. De har blivit en källa för nutida författare att inspireras av och fantisera kring, bland andra österrikaren Christoph Ransmayr (Den sista världen) och Theodor Kallifatides (Brev till min dotter).
Ingvar Björkesonär vår främste översättare av klassiska verk, och har tidigare tolkat bland andra Dante, Homeros och Vergilius till svenska, samt Ovidius Metamorfoser och Fasti.