"Med En sten som havet slipar" fortsätter Guðbergur Bergsson den grannlaga kartläggningen av de upplevelser i barndomen som kommer att prägla den vuxna människan. Ytligt sett är de pliktmedvetna föräldrarnas vardag händelsefattig, men författarens egenartade förmåga att ge plastisk form åt själva enformigheten firar samma triumfer som i den förra boken, Far och mor och barndomens magi (2004). Minsta krackelering i den slätstrukna, grå fasaden blir föremål för författarens reflektioner.
Guðbergur Bergsson har snarare gestaltat några enkla människors levnad än skrivit en släktkrönika. Även om han tidigt blev medveten om nödvändigheten av att bryta sig ut ur stillaståendet och föräldrarnas saktmod för att kunna vidga sina vyer har han i dessa böcker skrivit ett slags äreminne över invånarna i ett litet trähus vid det stora havet, över de stilla i landet, fattiga och oupplysta människor med rika gåvor och djupa känslor som göms under en kärv yta. Det är emellertid varken lovsång eller medömkan utan en avräkning med den tid och miljö som bortom alla förbehåll ändå var en källa till försiktig visdom och användbart levnadsvett.
Översättning Inge Knutsson