Stroken förde mig tillbaka till barndomen så långt jag kunde minnas, och minnen blev glasklara, barndomen, uppväxtåren, skolgången, sedan blev det många, många arbeten, sjömanstiden, utkastar-tiden, medel-svensson-tiden och nu sjukhustiden som heter Stroke. Under dessa 9 år har jag haft allt "upp på bordet" och dissekerat varje stund, allt från barndomen till sjukhustiden. Det sägs att inget är så illa, att det inte har något gott med sig, i det stora hela har stroken gett mig liv nummer 2, tid att tänka, vare sig man vill det eller inte, vad var bra, vad var dåligt, så dåligt att man helst ville glömma, men detta tillåter inte stroken. Livet börjar, livet slutar, när man gjort sin livs saltomortal, men vi faller inte ner på samma ställe som vi började, för vi gjorde en spiralvertikalrotation framåt, och så gör även nästa generation efter oss. Det är livet, framåt, men vad är livets mening, de vet ingen.