Sångaren på den tomma spelplatsen en poetik handlar om hur sångaren Sven Kristersson, tillsammans med sina medarbetare, levandegör sång och poesi för en publik i vår tid. Titeln anspelar på den typ av tom spelplats som den brittiske regissören Peter Brook beskriver i sin bok The Empty Space. En sådan scen saknar dekor. Istället får åskådaren i sin fantasi föreställa sig bilderna utifrån den text som skådespelaren eller sångaren förmedlar. I boken presenteras Kristerssons poetik; alltså hur han skapar sådana föreställningar. Först presenteras arbetet med Jag, jag och bara jag!, en blankversmonolog som sammanlänkar ett urval av 1600-talstonsättaren John Dowlands sånger. Den andra föreställningen som behandlas är Gilgamesh han som vägrade dö, en musikberättelse skapad utifrån det urtida mesopotamiska eposet om kung Gilgamesh. Slutligen presenteras en föreställning kring Evert Taubes dikter och sånger, Diktaren och Tiden, som bygger på Kristerssons forskningsresultat kring välkända Taubesånger som Fritiof i Arkadien. Genom singer-songwriters och sjungande skådespelare har det i vår tid blivit allt vanligare med en sångarroll som innefattar översättning, berättande och komposition, en roll som både skapar och tolkar. Ändå har det skrivits mycket litet om denna. För att förstå och beskriva sin utvidgade sångarroll, som han har gemensam med många andra artister, jämför Kristersson den med mytens Orfevs. Det handlar dock inte om den melankoliker som sörjer Eurydike. Istället återuppstår en Orfevs som många glömt bort: kunskapsförmedlaren och förkunnaren, filosofen och underhållaren. Projektet skildras i en medföljande dokumentär av den legendariske filmaren Lars Westman.
