Historiskt sett har arkitektkåren hyst en stark tilltro till tävlingsmetoden. Den har ansetts kunna bidra till såväl framstående byggnader som arkitekturens utveckling. Inte sällan har arkitekttävlingen utnyttjats för prestigefulla och ibland kontroversiella projekt som tilldragit sig uppmärksamhet från både allmänhet och media. Inte minst har arkitektkåren själv haft stora intressen i arkitekttävlingen och få saker har upprört kåren så mycket som regelstridigt genomförda tävlingar eller vad som har ansetts vara felaktiga domslut. Arkitekttävlingen som utvecklings- och urvalsmetod har emellertid aldrig ifrågasatts i grunden utan intagit en självklar position i kårens medvetande.
I Arkitekttävlingen som föreställning analyserar Stina Hagelqvist hur denna självklara position grundades under 1900-talets första hälft och vilka villkor som format tävlingsprocessen och motiverat arkitekter att tävla. Undersökningen visar hur arkitektkåren i Sverige rättfärdigade och vidmakthöll arkitekttävlingens ställning, trots att tävlingen utgjorde föremål för förhandling mellan arkitektkår och tävlingsarrangör och trots att tävlingen kritiserades skarpt vid 1920-talets slut och tävlingens anseende försvagades.
Arkitekttävlingen som föreställning klargör hur arkitektkåren gradvis utövade allt större kontroll över tävlingens genomförande och formaliserade tävlingsprocessen. Den visar också hur tävlingen institutionaliserades och ställdes i välfärdssamhällets tjänst.
Stina Hagelqvist är konstvetare, lärare och forskare i arkitekturhistoria, tidigare verksam vid Arkitekturmuseet. Arkitekttävlingen som föreställning är hennes doktorsavhandling i konstvetenskap.
