Det kidnappade kapitalet


Vad var det som skedde bakom den välputsade fasaden hos Skandia? Hur kunde hundratals miljoner rulla mellan bolagen och några ner i fickorna på till synes oförvitliga chefer? Skandalen knäckte Sveriges äldsta och mest välrenommerade börsföretag. Men är problemet skurkaktiga direktörer och ryggradslösa styrelseledamöter?



När allt fler lever längre och jobbar en mindre del av sitt liv, växer behovet av sparat kapital. Pensionsfonder och privata placeringar ökar lavinartat. Men makten över kapitalet ligger inte längre hos en enskild ägare som tar sitt ansvar genom att betala med egna pengar och i värsta fall bli ruinerad. Stater och institutioner har den formella makten. Det är anställda tjänstemän som riskerar andras pengar, som kan göra sig privata förmögenheter om de lyckas och nästan lika stora förmögenheter om de misslyckas. En kapitalism utan kapitalister.



Den stora frågan är hur pengarna ska kunna kontrolleras. Räcker 1800-talets lappade regelverk till för att hålla ordning på kapitalströmmarna och styra företag som i många fall är starkare än en nationalstat? Duger en etikkommission för att få bukt med fifflet? Hur ska de många småspararna lyckas ta tillbaka det kidnappade kapitalet?




Efterord av Arne Ruth




Olle Rossander (född 1944) är frilansskribent och kolumnist. Han har bl.a. varit chef för DN:s ekonomiredaktion och chefredaktör för Affärsvärlden. Rossander var huvudsekreterare i den kommission som skulle analysera förtroendet för svenskt näringsliv, men tvingades lämna uppdraget på grund av meningsskiljaktigheter kring vad utredningen borde leda till.