Ska man undervisa om Strindberg trots hans förlegade kvinnosyn? Hur hanterar man utbildningssystemets krav på förutsägbara resultat när man tror på en oförutsägbar litteraturundervisning? Går det att skapa trygghet och samtidigt öppna för risk och osäkerhet i klassrummet?   

Att undervisa i litteraturvetenskap är att vara intrasslad i olika obekväma och motstridiga positioner, roller och spänningsfält som rör etik, politik och synen på kunskap i vårt samhälle. Omsorg och ironi argumenterar för att det är viktigt att litteraturlärare försöker stå emot impulsen att genast lösa de dilemman som genomkorsar det litteraturvetenskapliga klassrummet. Aporierna, de olösbara motsägelserna, kan i själva verket förstås som litteraturundervisningens förutsättning och särskilda kunskapsbidrag.   

Genom fyra prövande essäer med utgångspunkt i lärares vardag pläderar denna bok för något man kunde kalla en aporetisk litteraturundervisning, där både omsorg och ironi är viktiga komponenter. Omsorg om vårt ämne, studenterna och litteraturen; ironi som ett sätt att navigera i, men inte ut ur, motsägelserna.