Något större finns knappast för en politiskt engagerad person än att av sin partiledare och statsminister bli ombedd att dela ansvaret för rikets styrelse. Gemensamt för kvinnorna som porträtteras – förutom att alla är moderater – är just att de har varit statsråd med allt vad det innebär i form av omänskligt långa arbetsdagar, interna och externa konflikter och plågsamma mediedrev. Men att vara statsråd i en moderatledd regering innebär också lojalitet och vänskap, väljarkontakter och möten med partimedlemmar och internationella kolleger. För att inte tala om den oförställda glädjen att från högsta politiska nivå aktivt få arbeta som fackminister med nödvändiga politiska reformer till gagn för landet och dess invånare. Tillvaron som statsråd är långt ifrån en dans på rosor. Bokens olika intervjuporträtt talar inte bara om framgång utan lika mycket om frustration, tårar och uppgivenhet. Någon frestas kanske att lägga ett förklarande könsraster över statsrådens vittnesbörd. Som redaktör och medförfattare avstår jag från detta och konstaterar i stället att den moderata kvinnokraften kännetecknas av kompetens, mod och obändig politisk vilja.