Moa Petersén | Akateeminen Kirjakauppa

Under 1990-talet kom ordet kulturarv att användas för att beskriva samhällets förmåga, vilja och praktiker för att bevara och använda företeelser ur det förflutna. I Sverige, liksom i Europa, genomfördes under denna tid flera politiskt initierade satsningar och projekt som handlade om både hur kulturarv kunde tjäna samhället och vad som borde ingå i kategorin kulturarv. Boken handlar om dessa projekt och om hur olika företeelser diskuterades som möjliga kulturarv. Vilka sociala kategorier borde representeras? Hur kunde kulturarv användas? För vad och vem var begreppet tillämpbart? I boken undersöks dels svenska och europeiska kampanjer, dels förhandlingar om företeelser vars kulturarvsstatus är och har varit vacklande. Hemslöjdsrörelsens historia med särskild fokus på virkning som omtvistat kulturarv är ett exempel. Biologiskt kulturarv i form av den välkända Linderödsgrisen, ett annat. Mångtydiga platser – inte sällan med industrihistoriskt förflutet – som vacklar mellan kulturarv och naturligt förfall, är ett tredje exempel. Gemensamt för dessa olika exempel är att de alla väcker frågor om vad som är och borde vara kulturarv. Fallstudierna ramas in av två kapitel om den offentliga kulturarvspolitiken under 1990-talet och det tidiga 2000-talet. En serie kampanjer och projekt, i Europa och i Sverige, tog som utgångpunkt kulturarvens tänkta förmåga att bidra till en föreställd gemenskap och mångfald. Varför och på vilket sätt kom kulturarvsbegreppet åter i användning på detta sätt? Författarna är verksamma i ämnena arkeologi, etnologi, konstvetenskap, kulturvård och museologi.