Varför gör vi det så svårt för oss?
Har vi det inbyggt att förlora perspektivet?
Det kanske är skillnad på folk och folk men ibland är det ingen större skillnad på apa och människa. Som jag. Kanske du? Är inte människan den enda varelsen som begåvats med självmedvetenhet, som kan uppleva och se sin plats i universum? Med all vår intelli- gens, visdom och tillrättalagda vägar till inre harmoni. Amen och grattis. Trots detta verkar vi ändå envisas med att leva i små världar; vardagsregler blir viktigare än finess och känsla, barn skälls ut när en vuxen snubblar på en leksak, näsor fnyser åt den som kör bil för sakta, tanten strider med sitt liv som insats för en framskjuten plats i mataffärskön, lyckliga par kraschar sina förhållanden på grund av primitiva principer, du och jag låter tillvaron falla ihop när någon är besviken på oss. Listan är oändlig. Dags att ta av sig apdräkten.
Ge mig perspektiven igen! Och gör det enkelt för mig.